Under en längre tid har jag känt mig helt ensam, vilsen, förlorad. Som om det faktiskt inte fanns mycket kvar längre. En saknad höll på och ta över mig och mitt psyke. Jag har vandrat på en väg utan en karta. Jag hade ingen aning om vart jag skulle, jag visste bara vad som låg bakom mig. Det förflutna skrämde mig, nutiden hatade jag och framtiden vågade jag inte ens tänka på. Jag levde fysiskt, men var helt död inombords. Allt som fanns var den där saknaden. Jag hade/har folk runtom mig som älskade/älskar mig, fanns/finns där för mig. Men det var något som saknades. Någon som kunde ge mig den där lusten igen till att faktiskt vilja vakna upp på morgonen. Någon som kunde visa vägen till lyckan och få mig att känna den igen. Någon som kunde få mig att leva igen.

Jag har hittat den där någon. Den där någon som får mig att känna annat än saknad för första gången på riktigt riktigt riktigt länge. Den där någon som får mig tänka mindre på det förflutna, tycka om nutiden, och som viktigast av allt får mig att hoppas på att det kan finnas en framtid för mig.

Texten kanske låter sjuk. Och dom flesta fattar nog vem den där någon är. Dom undrar säkert hur jag kan skriva sådär när vi har varit tillsammans så pass kort tid, 3veckor. Men den här någon har funnits i mitt liv en längre tid än så. Dock är det inte förrän ett tag sedan som jag märkte dens djupa, helt underbara, jag.

Den kanske låter hård och överdriven också, som ''lusten till att vakna upp igen''. Men man ska inte tro att jag skriver allt här på bloggen när jag öppnar mig. Nej ni, jag har verkligen varit på botten, då menar jag botten. Mer än så behöver ni inte veta, jag håller saker för mig själv för att det är bäst så.

Inlägget blev väldigt långt nu. Egentligen skulle jag kunna sammanfatta det med att bara skriva:
Jag älskar Erik Svensson. ♥