FÖRKLARINGAR KAN GE SVAR, MEN ÄVEN MER FRÅGOR.
Jag skulle kunna skriva så mycket. så länge. varje dag. men jag vet inte om det är okej längre. jag vet inte om det är okej att skriva om det efter så här lång tid. jag vet inte om det är okej att prata om det. jag vet inte ens om det okej att tänka på det så mycket som jag gör längre. för det känns så fel. jag blir den där negativa personen. den som tycker synd om sig själv. den som vill att alla andra ska tycka synd om en. men det är ju precis så det inte är. jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, gråta för min skull, eller höra på hur jag faktiskt mår. och det är just därför jag skriver av mig här. för då får den som vill läsa/höra på en del av hur jag, jenny, faktiskt är. det här är en del av den delen som faktiskt är störst av mig. en del av den delen som jag aldrig annars visar. den svaga, sårbara, delen av mig. jag vet inte ens om det är någon som någonsin läser dom här sakerna, men det är okej. för ingen ska behöva få höra. det är inte mer än rätt. jag önskar ju att jag slapp det jag känner, tänker. men måste ha det varje dag, hela tiden. men när jag väl kan skriva av mig här, även fast det är så lite emot vad jag skulle kunna göra, så släpper en del saker... för ett tag iaf. och jag kan inte beskriva med ord hur skönt det är för mig, att på något sätt faktiskt få ur sig lite för en stund. och det påverkar ingen annan, om dom själva inte väljer att läsa det förstås. för ingen ska få höra på det dåliga jag har med mig, och det tror jag endå inte att någon vill. så det spelar ingen roll. för i slutendan är det endå jag, mina tankar och känslor. och dom ska ingen annan behöva få stå ut med. jag har klarat det såhär i 9 månader och ska kunna göra det i fortsättningen. så det är okej...alldeles okej...
Kommentarer
Trackback
