jag kan inte sova. det går inte. jag funderar på att skriva en sak här, som jag vill få ur mig. men jag känner att jag inte vill, konstigt nog. jag har skrivit så mycket om det här. men den här saken, den är så personlig. det är endast jag som har den. även fast det här har drabbat så många andra. men det här är det bara jag som har, och det är svårt. så otroligt svårt. egentligen är det två saker jag har som ingen annan har. dom två sakerna skulle jag inte ens unna min värsta fiende. då kan ni ju tänka er hur det är, svårt. en av sakerna har jag i huvet varenda dag, hela tiden. den andra kommer till mig ibland, men gud, jag hatar den. jag hatar båda. att ha dom sakerna med mig hela livet är något jag tänker på, ofta. tyvärr. men, jag tackar gud, som jag inte ens vet om jag tror på, för att det är jag och inte en annan viss person som har dom sakerna med sig hela livet.
ironiskt egentligen. men det är bara för att jag inte kan förstå. frågan är om någon kan göra det.

förlåt mig men,
det är bara så egoistiskt, själviskt, fegt! jag är arg, så otroligt arg. besviken. sårad. det finns inte ens tillräckligt med ord för att beskriva hur jag känner, det gör det inte. men gud, jag försöker. jag gör så gott jag kan. men det är inte tillräckligt känns det som. det jag gör är inte tillräckligt. kämpa, det förklarar väl vad jag gör varenda dag. stark... om du bara visste... om ni bara visste.

åh, jag önskar jag fick ur mig det. jag önskar.