Jag vet inte hur jag ska skriva, för att ni ska förstå rätt. Så, missförstå inte bara.
Ta till er av den kursiva texten, och ni kanske får en aning.

Fick en fråga för ett tag sedan. Känner du ibland att du är mer vuxen än dina kompisar?
Det är komplicerat att få ett svar som är rätt. Visst, jag kan säga att jag har mer livserfarenhet. Och att ja, jag har blivit tvungen till att växa upp, redan nu. Ska jag vara riktigt ärlig så ja. Jag kan känna att jag är mer vuxen än många andra. Kanske inte på mitt sätt utått, men på sättet jag tänker, det har jag även fått höra av andra. Om det är en nackdel eller fördel vet jag faktiskt inte. Anledningen är ju en nackdel, utan tvekan. Men jag ser på livet på ett helt annat sett än vad många, nästan alla, andra gör. Jag uppskattar allt och alla, men tar direkt bort dom nu som jag märker inte är bra. Dock så är det ju på olika sätt som jag är mer vuxen än andra, beror helt på. Men just när det gäller problem, eller hur man ska formulera det, så ligger jag inte bara ett, utan några steg före. Även om detta inte är något som jag visar, eller som alla lägger märke till, så gör jag det. Jag känner att jag har förändrats, enormt. Men endå inte. Det känns även som att den här människan alltid har funnits inom mig, på nått sätt. Nu blev bara muren för svag för att den skulle kunna hållas kvar där inne, så nu är det den jag är. Men om livet förändras, mycket på kort tid, är det ganska självklart att man själv också förändrats med det. Det tycker jag iallafall, det är männskligt. Dock vet jag inte om jag har förändrats till det bättre. Men, jag vet, att det är den här som jag måste vara nu. Det är det enda som funkar nu, i dessa tider. Så, alltså. Ja, jag tycker att jag är mer vuxen än många andra, mognare på ett sätt. Jag tycker att andra ibland kan gnälla över små saker, och ja, jag kan störa mig på det. Men samtidigt så vet jag att det är så det är. Livet är inte rättvist. Och det är inte våra tankar eller känslor heller. Jag vet att det inte är värt att säga något heller. För alla har vi olika problem att ta itu med i livet. Jag kan tycka att jag har ett som är större än så många andras, men det är forfarande mitt problem. Dock vill jag inte att någon ska tro att jag tycker att andra ska sluta gnälla över saker nu, absolut inte. Jag beundrar folk som kan visa eller säga vad dom tycker. Jag beundrar folk som kan prata om deras problem. Jag beundrar dom som vågar visa sig svaga, för det är starkt. Man är inte stark bara man klarar av något svårt. Man är stark när man vågar visa sig svag. Enligt mig. Så, dom som säger att jag är stark borde egentligen ta en titt i spegeln och förstå att det är den människan som dom borde beundra. Inte mig, eller någon annan. För jag är en människa med ett problem, du är en människa med ett problem. Även om mitt är större, så kanske du hanterar ditt bättre. Tänk på det, det är handligen som man ser upp till. Inte hur stort problemet är.