Det är konstigt. Redan så har det gått ett helt år. Det känns som att det var nyss allt hände, men endå alldeles för länge sen jag såg dig sist. För ett år sen förändrades mitt liv. Totalt. För varje dag som går så saknar jag dig mer.
Grejen är den att det känns mer nu. För ett år sen var allt bara kaos. Nu har man tänkt så mycket. Alldeles för mycket. På exakt allt. Jag hatar det här, jag hatar att leva med det här. Jag hatar att leva som om inget har hänt. Jag hatar att dölja allt som jag känner: Men jag vet att det är bäst, tro mig.
Det gågna året har varit jobbigt, extremt, och jag känner verkligen inte att det blri lättare, som folk påstod att det skulle bli. Eftersom att jag saknar pappa mer för varje dag, blir det bara värre.
Det enda jag vet är att det där ögonblicket har blivit en evighet.