Imorse vaknade jag halv sju och va helt pigg. Kan ni fatta, halv sju?! Det är ju helt galet! Iaf så gick jag ner och lag mig framför tvn istället för å ligga och bara glo upp i taket. Men sen så blev allt normalt igen sådär vid åtta, för då somnade jag och sov till ett. Då gick jag och duschade och så och sen vid tre åkte jag och mamma till tierp, till kyrkan. Andreas åkte egen bil. Och nej, jag var inte där frivilligt. Det var så att dom läste upp alla som har dött under året och så. Så ja...
När det var slut så följde andreas med hem till farmor. Jag följde med mamma till kyrkbyn, dom läste upp pappa där också.
Det är ganska konstigt men på något sätt så var det ganska skönt å bara få sitta. Man känner som någon slags ro i kroppen, det är liksom fridfullt på nått sätt. Det är liksom okej att gråta på en såndär plats, kyrkan.
Visst, självklart skulle jag bara ha viljat hoppat över det för man blir bara mer påmind och så. Men när man väl sitter där så gör det inget, det gör bara inget... man kopplar bort allt annat, och dom tillfällena man kan göra det uppskattar jag mer än något annat. Det är dom tillfällena man behöver för att kunna klara av något sånt här.


Idag insåg jag att jag verkligen inte har fattat än. Jag väntar fortfarande på att du ska komma tillbaka. ♥