DET KOM SOM EN VÅG PÅ STILLA HAV, SOM EN DROPPE REGN PÅ KLAR HIMMEL.

Klockan är 00.35 den 23 oktober. Och jag insåg att jag måste dit nästa söndag. Egentligen vill jag inte, men jag vet inte om det är okej att säga det. Jag vet inte om jag verkligen måste följa med, jag önskar att jag inte behövde. Jag vill inte dra upp allt igen. För jag vet att jag bara kommer att ha en bild framför mig när jag kliver in där, en bild som jag nu så länge ha försökt glömt bort ska bli lika stark igen. Jag vill inte, Jag orkar bara inte. Snälla låt mig slippa det här. Jag är så jävla trött på att gråta bara!



Förlåt för dessa ''emo'' inlägg, men det är bara så otroligt skönt att skriva av sig. Jag behöver det mer än någonsin just nu. Så förlåt, men det kommer säkert mera.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0