Men om det man saknar var det enda man hade då?
 
Nej, jag menar det inte så. För ja, jag har så himla mycket kvar. Men den som försvann har alltid funnits där och det är därför det märks så mycket. Det är därför det känns så mycket. Jag saknar den personen alldeles för mycket ibland, för den personen stod mig närmare än någon annan. Jag litade på den personen mer än någon annan. Det var den personen jag såg upp till. Jag trodde att den personen var den starkaste jag visste, men den personen visade sig vara den svagaste. Jag älskar inte den personen mindre för det, absolut inte. Men jag hatar det den personen gjorde, det jag gör verkligen. Jag kommer aldrig få svar från den personen och vet därför inte om jag någonsin kommer att kunna förlåta den personen. Den personen valde att lämna den här världen även fast jag fanns här och därför vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna förlåta den personen. Den personen sa att den alltid skulle finnas här men försvann ändå, med vilja och därför vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna förlåta den personen. Och den personen sa att den älskade mig, jag tog aldrig chansen att säga detsamma och däför vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna förlåta mig själv...


Tankar och känslor, man önskar ibland att man bara kunde stänga av allt.