Jag hatar mig själv för att jag gör såhär. Eller snarare för att jag tänker och känner såhär. Jag gör det inte med vilja, det kommer av sig själv och vill inte försvinna. Det sitter i fast jag försöker få bort det.

Jag vet att minnen är något man alltid har, därför blir det här jobbigare för mig. För det är ju samma sak för dig. Jag vet inte om du nu tänker på det som var. Eller om det ens är som jag ''tror''.

Varför kan jag inte bara sluta tvivla och faktiskt få tro att någon finns där för mig,
att du finns där för mig för att du aldrig skulle kunna tänka dig någon annan?
Varför kan jag inte bara tro på det du säger?

Det är så sjukt hur mycket det där har påverkat mig, så sjukt...