Man borde gå vidare. Jag har inte gjort det än. Men tro mig, jag försöker varenda dag. Ett inlägg nu, bara för att få ur mig. Ingen behöver läsa. Ingen behöver bry sig. Ingen behöver känna medkänsla. För det är inget jag begär. Allt jag begär är att jag ska kunna skriva dom här meningarna nu utan att någon ska tycka att jag vill ha uppmärksamhet eller något sånt. För det är verkligen så det precis inte är. Jag skiver faktiskt bara om en del av mitt liv, och det är väl endå det som är hela meningen med bloggar. Att skriva om sin vardag. Och det här faktiskt min vardag, mitt liv.

''när man ser att det blöder, ja, det är först då det gör ont''

Jag hoppas verkligen att du har funnit den frid du sökte efter.
Du är så älskad och saknad.
Pappa, du är ständigt i mina tankar.
♥