Det som var innan jag kom hem hände så sakta, men ändå gick det så fort.
Vägen hem kommer jag inte ihåg. Men just det ögonblicket då jag öppnar dörren, och skriker dom där orden som jag aldrig borde nämna i den här åldern. Som ingen borde nämna i den här åldern. I just det ögonblicket är allt så klart. Min kropp vicker sig, jag ramlar ihop, samtidigt som jag fortsätter skrika.
I just det ögonblicket när man säger dom där orden gör det som ondast,
det blir så verkligt då...