Först och främst kan jag börja med att berätta att det minsta lilla sorgliga eller det mest lyckliga kan få mig att gråta, hur lätt som helst. Det har jag ärvt efter mamma. Jag hatar det. Tex så fort det blir liiite sorgligt eller så i en film, ja då bölar jag. Haha drygt..

Sen finns det ju andra mer specifika saker också.
Det mesta som har med pappa att göra.
Framtiden = att folk kommer dö som ligger mig nära om hjärtat.
Tanken på att den jag vill leva med skulle lämna mig, eller såra mig på andra sätt.
Känslan att man inte räcker till.
Och så mycket mer... Antar att jag är en liten gråtmänniska. May be soo then.

Juste. Bland det viktigaste att nämna är väl också att jag gråter så fort någon annan gråter. Det liksom smittar av sig, bara jobbigt.