Den 22 maj 2010.
Vi satt där vid ån i uppsala, han och jag. Nichole hade gått iväg eftersom att, som hon sa, man såg på oss att vi ville vara ensamma.

Vi pratade men så kom den där pinsamma tystnaden.
Då drar han sig närmare mig, lägger armen om mig och kysser mig.
Det pirrade så mycket i min mage, helt sjukt.
Jag insåg då att det verkligen var kärlek jag kände för Erik.

Det där är ett av dom finaste ögonblicken och minne jag har, helt klart.
Enda sedan den dagen har mina känslor bara vuxit och blivit starkare.

Idag älskar jag honom mer än igår men mindre än imorgon. ♥

Peace! ♥