ofta när man kollar på en film och något sorgligt eller liknande händer så tänker man: äsh, det är ju bara film, eller det händer bara i filmer. men idag när jag kollade på systrar i jeans2, så insåg jag att det är en sån värld jag lever i. jag lever i en sån där filmvärld, en sånd där värld som egentligen inte finns, som egentligen inte ska finnas. för ja, i filmen så är det en tjej som hade en mamma som tog livet av sig. och det är sådana saker som man tänker aldrig händer. men det är läskigt hur nära livet dom saknerna är. det är läskigt att det som hände en person i en film, en historia som är för dålig för att vara sann, det är min verklighet. då insåg jag även att man måste ha varit med om exakt samma sak för att kunna förstå hur jag känner. eller för att kunna förstå varför jag t.ex. skiver allt här som jag gör.
jag blir arg när jag tänker på att det här är min verklighet, det blir jag verkligen. för i verkligheten blir det inte alltid lycka slut som det blir i filmer. och det är inte en person som bestämmer hur det ska gå till i verkliga livet som det är i filmer. utan i verkliga livet så påverkar varenda människa varenda människas liv. andra människor påverkar mitt liv, jag påverkar andra människors liv. det finns inget manus, så att man vet hur man ska reagera på något, eller hur man ska känna när något händer. det är ett problem jag har, jag vet inte hur jag ska känna. ibland känner jag ingenting, jag är helt tom, blank, vit. och ibland känner jag alldeles för mycket, besvikelse, sorg, saknad, frustration. och inte kan jag stänga av allt, jag kan inte ta en ''5minuters paus'', för det här är verkliga livet och inte någon inspelning av en film. och inte finns det fler tagningar, något händer och sen får man leva med det. man kan inte spola tillbaka och göra om något. livet rullar på, tills det tar slut. och när det är slut är det slut på riktigt. det finns inga uppföljare, tvåor eller så. slutet betyder slutet. the end.